oops

0
Nae hörni, nu får jag bete mig. Jag tänker minst en gång om dagen att jag ska sätta mig ner och skriva ett jävla inlägg på den här jävla bloggen men jag kommer aldrig så långt. Jag vet ju själv att jag vill ha något att se tillbaka på, jag som är livrädd för att glömma bort vad jag gjort i mitt liv. Tappa minnen och sånt. Men ändå så kan jag inte få tummen ur röven och slänga upp några jävla inlägg?
 
Iallafall så har väl livet sett ut mest som vanligt. Jag har jobbat arslet av mig, träffat mina fina vänner, varit i Vimmerby, druckit för mycket tequila och på något sätt bränt upp min lön på endast 2 veckor.
Allt är som vanligt. Typ. 
 
 
 
 
Det är rätt lustigt ändån. Jag älskar att skriva, jag älskar att bara sätta mig ner och spy ord på ett papper eller i ett dokument. Men jag gör det aldrig. Likaså så älskar jag att måla. Att teckna. Med både blyerts och akryl. Men det gör jag inte heller längre. Jag har liksom helt tappat motivationen. Trots att jag följer ett säkert tjugo-trettiotal olika konstnärer och kreativa människor på twitter får jag ingen motivation. Inspiration har jag massor, men ingen motivation. Vet inte vad som är fel på mig stundvis.
 
Mina toppar och dalar är värre än dom brukar vara. Ena dagen är jag överlycklig, jag är på topp, jag har nära och kära som bryr sig om mig, mitt jobb går bra. Dagen efter är jag på gränsen till deprimerad och tror att alla hatar mig.
 
Men jag antar att det är så livet ser ut. Toppar och dalar. Men det behöver ju inte vara en jävla bergochdalbana för det, tack.
 
 
 
Och sen det hemska, men tyvärr inte oväntade, som hänt i Stockholm. Mår illa bara av tanken. Det är klart det drar ner en lite till. Svårt att vara glad och positiv när det känns som att vi lever i ett jävla mörker. Världen blir bara mer och mer fucked för varje dag.
 
Men den kan vara fin också. Alla människor som öppnade upp sina hem, som visade sån otrolig omtanke och kärlek till främmande människor i fredags. Det håller hoppet uppe. Det är fint.
 
 
 
 
Försöker reda ut mina tankar, en liten bit i taget. Det kommer nog ta ett tag, men har iallafall kommit en bit på vägen. Kanske borde börja skriva här oftare, det är otroligt frigörande på något vis. Nu försöker vi vara positiva. Jag har blivit befodrat och om 80 dagar står vi fulla och skriksjunger på Bråvalla flygfält tillsammans med 50'000 andra positiva och glada människor. Vi ses där.
 
 
 
 
 
 
lite bilder från den senaste tiden