Blog challenge - Day 16 - Short term goals for this month and why

0
Att ta mig igenom den utan att hamna på botten. Det är mitt enda mål. För att oktober är den månaden som jag mår som allra värst under. Får så mycket ångest. Dels för att min mamma gick bort i oktober, och dels för att jag alltid blir så fruktansvärt nere på hösten. Även om jag inte är det utåt så är jag så fylld av ångest att det är sjukt. Är jag ensam så äter jag inte ens mat. Jag ligger mest inne och sover. Målar lite, läser lite. Spelar lite spel. Men det är liksom bara för att fördriva tiden. Har ingen ork eller motivation liksom.
 
Men, för att lätta upp detta inlägg lite. Detta har varit en skitbra höst i jämförelse med andra. Har så fina människor runtom mig som lyfter mitt humör till skyarna. Känner att jag verkligen bara har människor som faktiskt bryr sig om mig i min närhet och det känns så bra. Jag kommer ut mer, jag ligger inte bara hemma. Det känns faktiskt jättebra. Så jag skulle faktiskt säga att jag har klarat av mitt mål ganska så jävla skitbra.
 
 
Bra bild jag vet tack

Blog challenge - Day 12 - Your current relationship, if single discuss how single life is.

0
Jag är singel, och det är så jävla skönt. Allt jag ser runtomkring mig är bara massa gräl, tjaffs och gnäll över förhållanden och jag känner bara hur sjukt skönt det är att slippa allt det. Har alltid varit väldigt självständig, och ärligt talat så skrämmer det mig att se andra vara så himla beroende av någon annan. Men jag ska vara ärlig och jag är faktiskt rädd för att det ska hända mig. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit kär. Har väldigt svårt för att bli det. Får lätt en crush på någon, men blir aldrig kär. Dels för att jag blir uttråkad och dels för att jag typ inte vill bli kär. Har sett så många i min närhet bli sårade och vara i trasiga förhållanden. Det känns som att det händer så många, så jag blir liksom avskräckt. Men samtidigt så är det ju mysigt att ha någon. Men som sagt, det är verkligen inget jag stressar över. Alls. Är inte den som behöver bekräftelse av killar direkt.
 
 

i am a human, not a label

0

Den ULTIMATA svenska festivalguiden (Riktigt långt inlägg)

0
Jag själv älskar festivaler, och det är jag nog inte alls ensam om. Alla sorts festivaler. Älskar känslan, älskar viben, älskar människorna man möter, älskar maten, älskar leran och älskar hela attityden folk får. Alla är så bekymmerslösa och bryr sig bara om att leva life.
 
 
Men, för någon som ska gå på sin första festival kanske det känns lite jobbigt. Därför tänkte jag nu ge er DEN ULTIMATA guiden till det svenska festivallivet. För jag har märkt att väldigt många unga människor ska på festivaler i år, och det är kanske bra att läsa upp sig lite så att man vet vad man ger sig in på.
 
Jag kommer alltså inte ta upp festivaler såsom Glastonbury, Reading & Leeds, Coachella, Bonnaroo osv. eftersom dom hålls utomlands och skulle behöva ett eget inlägg. Och för att dom flesta som läser det här antagligen går på svenska festivaler.
 
 
Först och främst, dra igång den här listan för ULTIMAT sommar/festival-feeling.
 
 
 
Till att börja med ska vi skilja på festival och festival. Bråvalla är lite mer som en engelsk festival, där musiken är i centrum och folk skiter lite i allt annat. Sen har vi Summerburst där folk klär upp sig lite mer. Den hålls i mitten av Stockholm och är för det mesta asfalterad, medans Bråvalla hålls mitt ute på ett gammalt flygfält med garanterad lera.
 
Så jag kommer alltså ge er 2 festivalguider i en. En för Summerburst-festivaler och en för Bråvalla-festivaler. Skillnaden kommer ni fatta när ni har läst.
 
 
 
 
 
Summerburst är en stadsfestival som hålls i både Stockholm och Göteborg. Det är en två-dagarsfestival utan camping, alltså måste besökarna hitta boende i närheten. Det är för det mesta asfalterat och enkelt att ta sig till. En kort resa med tunnelbana och du befinner dig i centrala Stockholm liksom.
 
 
 
Tack vare detta är besökarna rent allmänt lite mer uppklädda. Många har klackar och finare kläder, fixat hår och smink on point. Man kan vara lite finare. Nästan så att man förväntas vara det, iaf i Stockholm. Här nedan är väl på ett ungefär vad jag skulle ha på mig iallafall. (Men notera att jag inte alls är typen som klär upp mig för festival. Är du den som gillar att klä upp sig skulle jag föreslå att hämta inspo från underbara Kenza, som är lite av en Summerburst-veteran.)
 
summerburst
 
 
 
 
 
 
 
På Summerburst finns det ingen camping, utan man får bo på hotell eller vandrarhem, eller hos någon kompis i närheten. Detta innebär att packningen blir något enklare eftersom man inte behöver släpa med sig campingutrustning, men här nedan får ni tips på allt man kan tänka sig behöva ha med sig.
 
ANDRA NÖDVÄNDIGHETER:
 
* Telefon - dels för att kunna kontakta varandra, och dels för att ta kort med. Om du är väldigt rädd om din telefon skulle jag rekomendera att ta med en äldre modell.
* Biljett - Det allra viktigaste.
* Legitimation - Om du planerat att inhandla alkohol. Och ta dig in på området. Viktigt.
* Pengar - Till mat, alkohol, tunnelbana, hotell osv. Är du en sån som har svårt att hålla i pengarna skulle jag rekommendera att ta ut kontanter och ta med istället för hela kortet.
* Plånbok - Att förvara pengarna i.
* En mindre väska - Att förvara allt du behöver med dig in på festivalområdet i.
* Alkohol - Till förkröket, då man inte får ta med sig någon form av alkohol eller mat in på festivalområdet. Om du inte har väldigt mycket pengar och kan supa dig full för 70kr per cider.
* Extern laddare till mobilen - Superviktigt för dig(läs mig) med svindåligt batteri i telefonen.
 
KLÄDER:
 
* Jacka - Risken finns att det blir kallt på kvällen, eller börjar regna, då kan en jacka vara skönt att ha.
* Toppar - Vad som, det du känner dig fin och bekväm i.
* Tjocktröja - Av samma anledning som jackan.
* Byxor - Ifall vädret inte är på topp.
* Shorts - Ifall det blir varmt.
* Skor - Givetvis ingågna och bekväma, ta med dig hur många du vill. Du kan ju dumpa allt du inte använder på hotellrummet.
* Underkläder - Viktigt.
* Strumpor - Också viktigt. Du vill inte ha skoskav på festival, tro mig.
 
I NECESSÄREN:
 
* Smink - Det bästa med Summerburst är ju att du inte bor på området, för då kan du ta med i princip vilket smink du vill.
* Schampo och balsam - Dusch finns på dom flesta boenden.
* Torrschampo - Ifall du inte orkar duscha.
* Parfym - Om du vill lukta gott(vem vill inte?).
* Solkräm - Om solen steker på och du är lika blek som mig finns risken för solbränna.
* Tandborste och tandkräm - Självklart.
* Rakhyvel - Om du ska ha shorts är nyrakade ben ganska skönt.
* Deodorant - För att undvika att lukta svett hela dagen.
 
 
 
Summerburst är en EDM-festival, och i år ser vi stora namn som David Guetta, Kygo, Alesso och Icona Pop. Det finns även en mindre scen som heter Orion Area som spelar mer extrem hardstyle. Det förekommer alltså mycket dans, ganska tama "mosh pits"(tycker det känns lite löjligt att kalla en edm-publik för moshare men whatever) och ett glatt humör i publiken. Och det är exakt det som är meningen. Så älskar du att dansa till EDM-musik hela natten lång är Summerburst perfekt för dig. Publiktrycket kan bli stort längst fram vid staketet när artister som David Guetta spelar, men jag lovar att det kommer vara lika bra stämning längre bak om trycket är ett bekymmer.
 
 
 
 
Summerburst är en ganska bra första-festival. Skulle det börja regna är det lätt att hitta skydd, det är nära till stan, ingen camping, mitt i stan. Men här är några allmäna råd för att göra ditt festivalbesök så givande som möjligt.
 
* Var trevlig och öppensinnad. Du kommer träffa så många människor och du känner nästintill ingen. Se det som en chans att träffa lite nya vänner.
 
* Håll koll ihop med dina vänner. Se till att ha en förutbestämd samlingsplats om ni skulle tappa bort varandra i publikhavet.
 
* Ha koll på spelschemat. Se till att bestämma vilka artister du vill se innan och planera dagen efter det.
 
* Ha ett mobilskal runt halsen eller en liten väska med dragkedja du kan ha nära kroppen där du kan förvara dina värdesaker. Lämna det dyraste hemma.
 
* Slappna av! Finns det något ställe man kan slappna av, vara sig själv och bara släppa loss på så är det på festival!
 
 
 
 
Bråvalla är sveriges största festival, och är enligt mig den bästa som sverige har att erbjuda. Har besökt Bråvalla alla år förutom 2015, men nu 2016 återvänder kingen till sina områden. Det är en tre-dagars festival och har självklart en camping. Festivalområdet är ute på ett gammalt flygfält, och brukar bli ordentligt lerigt när regnet har varit framme.
 
 
På Bråvalla är människor mer avslappnade. Iallafall så jag upplever det. Man bryr sig inte lika mycket, utan man är bara där för att fucka ur. Stövlar och regnponcho är ett måste, men utöver det kan du ha på dig exakt vad du vill. Tänk bara på att dina kläder kanske inte kommer hem i samma skick dom kom dit i.
Här nedanför ser ni vad jag personligen skulle/ska klä mig i.
 
 
bråvalla


Väldigt likt det jag hade i Summerburst delen, men det är så jag gillar att klä mig och det är bekvämast.
 
(campar du inte ser väl listan ut lite som Summerburst listan, men nu antar jag att det är camping inräknat)
Detta är endast tips, du behöver absolut inte ta med dig allt detta. Tänk på att packa så lätt som möjligt, du ska bära hem allting bakis.
 
 
ANDRA NÖDVÄNDIGHETER:
 
* Telefon - Åren jag har varit på Bråvalla har det endast funnits pyttelite täckning runt nio på morgonen, men Bråvalla har en bra schema-app som funkar offline och det är ett sätt att hålla koll på tiden.
* Pengar - Självklart. Kontanter eller kort spelar ingen roll, allt läggs in i armbandet ändå.
* Biljett - Det viktigaste.
* En stor väska - Utan hjul, den kommer bli ett helvete att få hem om det är minsta lerigt.
* Extern laddare - Det går att hyra volt, men det är dyrt och onödigt. Du kan lämna in telefonen för laddning men det kostar ca 40kr per gång.
* Alkohol - Så mycket du orkar bära.
* Legitimation - För att få ett grönt band som visar att du är 18+, men också för att få köpa alkohol på området då det inte räcker med bandet. Dumt i huvudet, jag vet.
 
TILL CAMPET:
 
* Tält - Köp inget svinbilligt tält som går sönder andra dagen, men ta heller inte med ett dyrt tält ifall du inte orkar släpa med det hem eller det går sönder.
* Underlag - Luftmadrasser funkar bra.
* Sovsäck - Självklart.
* Presenning - En eller två. Antingen under tältet och ut vid öppningen så man inte kliver direkt på marken, och över tältet om det regnar. Eller båda så är man i princip vattentät. Tejpa upp den understa presenningen på tältets sidor bara, och sen släng den andra över.
* Partytält - Så att ni är skyddade från regnet även utanför tältet.
* Kodlås - Ett lås på tältet är viktigt, men en nyckel kan man tappa bort och med kodlås kan hela campet ta sig in när som.
* Hinkar - Till kylning av dricka eller vad som. Man behöver alltid en hink.
* Silvertejp - Till att laga saker. Typ stolar, skor, tält.
* Stolar - En billig, du lär bli bestulen på den. Men då kan du bara sno en ny stol.
* Kudde - Vill du inte ta med en riktig kudde funkar ihoprullade kläder. Men att sova utan kudde är inget kul.
* Filtar - Mysigt inne i och utanför tältet.
* Plastpåsar - Det behövs verkligen till allt. Skräp, att ha i icke-vattentäta skor, smutsiga kläder osv.
* Tomma plastflaskor/dunkar - Så att ni kan bära vatten till ert camp och slippa springa iväg hela tiden.
* Hushållspapper - Behövs alltid.
* Handduk - Man vet aldrig vad som behövs torkas. Också nödvändigt om du behöver duscha.
* Ficklampa - Om du behöver gå på toa mitt i natten kan det vara bra att ha.
 
 
I NECESSÄREN:
 
* Plåster - Ifall du får skoskav, skadar dig eller bara vill se cool ut.
* Öronproppar - Om du har svårt att sova när det är mycket ljud. För det lovar jag att det kommer vara.
* Solskydd - Jag brände mig på Bråvalla 2014 och det är inget kul.
* Läppbalsam med solskydd - Samma här.
* Huvudvärkstabletter - Om inte för dig så för din bakfulla vän.
* Preventivmedel - Om du är den som gillar samlag på festival.
* Smink - Inte ditt dyraste, såklart. Det kommer gå sönder, försvinna osv. Små tester man får från typ Kicks är bra.
* Torrschampo - Om du inte orkar duscha. Vilket nästan ingen gör.
* Våtservetter - För alla dina raggardusch/toalettpapper/avsminknings behov.
* Rakhyvel - Om du känner att du behöver raka benen.
* Body butter - Till att raka benen, så slipper du pallra dig bort till duscharna OCH du får mjuka ben.
* Deo - För att inte lukta för mycket svett.
* Aloe Vera - Ifall du lyckats bränna dig iallafall.
* Tandkräm + tandborste - För att inte lukta äckligt.
* Parfym - Samma som med sminket, ta med en liten travalo eller test.
* Mensskydd - Om du är tjej.
 
KLÄDER:
 
* Stövlar - Lera på Bråvalla är nästan givet.
* Sneakers - Första dagen/dagarna, innan regnet hunnit anlända.
* Shorts - Ifall det är varmt. Ibland har man den turen.
* Jeans - Om kvällarna blir det jävligt kallt faktiskt.
* Tjocktröja - Samma anledning som jeansen.
* Regnponcho/regnjacka - Inget kommer förstöra din festival lika mycket som en förkylning och inga torra kläder.
* Toppar - Hur många du känner att du kommer behöva, men tänk på att inte överpacka onödiga kläder. Jag använder typ bara 2 tröjor på en hel festival.
* Jacka - Det kan bli kallt. En jacka är bra att ha.
* Underkläder - Självklart ska man inte sluta byta underkläder bara för att det är festival.
* STRUMPOR - Här får man överpacka. Det finns inget värre än att vara inne på festivalens andra dag och inte ha några torra strumpor.
* Hatt/keps - Skyddar mot solen. Inte optimalt i ett galet publikhav dock.
 
 
PROVIANT(för att leva på festivalmat i fyra dagar blir inte billigt):
 
 
 
* En limpa bröd - Polarbröd eller pågenlimpa. Eller skogaholmslimpa. Valen är oändliga.
* Ravioli - Standard och ätbart kallt.
* Mjukost - Enklaste pålägget. Självklart på tub.
* Kex - Lätt att trycka i sig när man är bakis.
* Godis - För vem blir inte godissugen ibland.
* Chips - Givet på fyllan.
* Bars - Typ müslibars. Enkelt när man inte orkar äta nått annat.
 
 
 
 
 
Det som är så himla roligt med Bråvalla är att det finns ALL sorts musik. Hiphop, indie, rock, metal, edm, punk osv. Det finns verkligen något för ALLA. Men det gör också att inget publikhav är det andra likt. Så här får ni en liten guide, då jag har varit och dykt i dom flesta publikhaven Bråvalla kan erbjuda.
 
 
INDIE/LUGNARE MUSIK:
 
 
Ett exempel är Lana Del Rey. Publikhaven är väldigt lugna, kanske blir lite mycket knuff bland extremfansen längst fram men står du i mitten är det inga problem alls. Folk är bara där för musiken, det är ingen som är galen. Vi blev lite trötta av att stå, så därför är den enda bilden jag har från Lana när vi sitter ner.
 
 
Jag TROR att den här bilden är från Den Svenska Björnstammen. Det galnaste folk gjorde här var väl att hoppa lite.
 
 
Du kan alltså vara lugn om du inte gillar stökiga och bullriga publikhav, och kan stå i princip vart som helst utan att bli knuffad.
 
HIPHOP:
 
 
 
Hiphop kan bli jävligt galet. Det galnaste jag upplevt var nog Tyler, The Creator. Vi snackar armbågar i ansiktet. Vi tröttnade lite och satte oss efter ett tag. Men riktigt tung hiphop blir ofta galet. Så gillar du galet, fucking kör. Gör du inte det, håll dig bak.
 
ROCK:
 
 
 
Här räknar jag in ca ALLA genrer som räknas som rock. Utom dom segare. Uppenbarligen. Och här måste vi snacka lite vett och etikett.
 
 
Står du längst fram kommer du bli mosad. Garanterat. Men det är oftast här man har som roligast. Men ta det jävligt lugnt om du ska försöka ta kort. Jag tappade min telefon. Turligt nog landade den på en tjejs rygg. Det är inte värt det, bilderna blir ca såhär bra.
 
 
Det kommer förekomma mosh-pits, wall of deaths och allmänt vilda människor. Ge dig INTE in i mitten av ett publikhav utan att ha detta i åtanke. Vill du inte knuffas, stå långt bak.
 
Om du inte vill mosha, stå åt sidan om du står mitt i publiken. En mosh pit kan i princip öppnas vart som, men öppnas oftast precis i mitten.
 
Oskrivna regler i en mosh pit:
 
* Vill någon ut, släpp ut den.
* Vill du ut, skrik det och du kommer bli utsläppt.
* Hjälp någon upp om den ramlar.
* Bli inte arg om någon kliver på dig/du får en smocka.
* HA KUL.
 
 
För att sammanfatta:
 
Stå långt bak eller på sidorna om du vill undvika knuff och moshpits.
Stå längst fram om du vill knuffas och fucka ur.
Människor är vilda. Försök vara det du med.
Finns inte mycket mer att säga. Bara var försiktig om du är osäker.  Du märker när det blir för mycket och att ta sig längre bak i en publik är mycket lättare än att ta sig längre fram.
 
 
EDM:
 
Ett EDM-publikhav kan lite liknas vid golvet på en nattklubb klockan 2 på natten. Svettigt, närkontakt, folk dansar, folk hoppar. Inte mer extremt än så. Men förvänta dig mycket alkohol som stänker runt. Jag vet inte varför, men just EDM-publiker verkar ha oerhört många plastmuggar med alkohol i luften.
 
GIGANTER:
 
Här är alltså publikhavet för Iron Maiden. Och det spred sig långt utanför bilden också kan jag lova.
 
Nu undrar ni, vafan menar du nu. Jo, jag snackar headlineare. Dom största artisterna på festivalen. För där snackar vi madness.
 
På Green Day fick vi den geniala iden att stå långt fram och köade ett bra tag. Det var det sjukaste publikhavet jag varit med om tror jag. Så trångt, så svettigt. Det gick knappt och andas. Men det var så himla kul. Och ungefär såhär bra bilder fick man, när man klivit bak en bra jävla bit.
 
 
Sen har vi Offspring, där vi stog jävligt långt bak men det ändå var sjukt röj. Alla var galna och vi stog skitlångt bak.
 
 
Så grejen med headliners är att vill du inte ta del av galenskaperna gör du bäst i att hålla dig på avstånd och kolla på skärmarna. Men det allra roligaste är ju att ta del av det. Lätt.
 
 
 
Bråvalla är en väldigt avslappnad festival. Dom flesta du möter kommer vara på superbra humör och dom flesta är väldigt trevliga och lättsamma. Försök ta vara på det och vara mer öppen än du brukar. Även om du är skitöppen i övrigt. Det kommer göra hela festivalen roligare. Hälsa på dina grannar, ha kul, va trevlig.
 
Men här kommer några allmäna råd för er iallafall.
 
* Du lär bli bestulen på något i ditt camp. Om du lämnar det framme. Om det så är en öl, en stol eller en hink. Men istället för att bli arg, gå och sno en ny. Folk förväntar sig nästan av andra att dom ska sno något.
 
* Om det skulle bli oväder, ta ner alla långa pinnar/torn ni har i erat camp. 2014 slog blixten ner i en lång pinne och människor blev skadade. Ni är mitt ute i ett öppet fält och det finns inga åskledare.
 
* Ha ett mobilskal runt halsen eller en liten väska med dragkedja du kan ha nära kroppen där du kan förvara dina värdesaker. Lämna dom aldrig utan tillsyn!
 
* Drick vatten i mängder. Även om du inte har någon vidare aptit är det viktigt att du dricker iallafall.
 
* Planera dagen. Bråvalla har en skitbra app där du kan favoritmarkera alla artister och band du vill se, och sen får du ett eget schema utefter det. Du får påminnelser 15 minuter innan varje band spelar och den funkar helt offline. Det finns även kartor i appen.
 
* Planera en samlingsplats vid varje scen, för risken att ni tappar bort varandra är stor.
 
* Ta kloka beslut. Jag kan inte säga att jag är bäst på detta, men om någon erbjuder mig en mugg med tvivelaktigt innehåll är jag smart nog att avböja. Det borde ni också vara.
 
* Om artisten du vill se är populär och du vill stå långt fram, börja köa i tid.
 
* Är du den som vill träffa dina idoler är det ganska lätt, om det är någon ur ett mindre band dvs. Jag stötte på både Chris Miller från YMAS och Eric Choi från WCAR på samma kväll, och många andra bandmedlemmar tar tillfället att leva festivallivet för kvällen. Att hitta dom kan ju bli lite svårare, men var uppmärksam bara.
 
* Skulle du sakna något finns Rockmarket som är en allt-i-ett-affär inne på campingen, kom ihåg det!
 
* Det är en bit från Norrköping ut till Bråvalla, så om du måste in till stan, dra tidigt så att du inte missar några artister. Allra tidigast dom börjar spela är väl runt 13.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag hoppas verkligen att den här guiden har hjälpt någon där ute. Kom ihåg att inte stressa upp dig i onödan när det gäller festival. Människor är oftast hjälpsamma och festival ska vara något roligt. Inte ett stressmoment. Ha kul!
 
 

21. What you hope your future will be like

0
Jag har faktiskt ingen aning om vad jag vill göra i framtiden. Det enda jag är helt säker på är att jag vill härifrån. Jag vill inte bo kvar i den här lilla hålan.
 
Leva ett vanligt Svensson-liv. Plugga vidare direkt efter gymnasiet. Åka på nån liten resa efter att ha pluggat klart. Sen börja jobba. Sen förlova sig. Vara förlovad i 10 år, för man vill ju fortsätta vara lite fri. Till slut gifter man sig. Får barn. Köper en villa. Skaffar en hund. Kör volvo eller saab. Sen går man i pension. Sen en dag när lederna värker, man lever på sina pensionpengar och kan inte ta sig någonstans så får man ångest över att man inte gjorde något speciellt.
 
Jag vill leva ett liv jag kan se tillbaka på och tänka "Vilken jävla resa det har varit". Träffa människor, höra deras historier, resa runt. Göra något jag älskar. Verkligen leva. Inte bara nöta dag in och dag ut på samma gamla jobb tills man dör.
 
 

 
 

18. A problem that you have

0
Att jag känner för mycket. I vissa situationer kan det vara jävligt bra, i andra mindre bra. Jag blir jättearg, jätteglad, jätteledsen. Känner allt starkt. Jag kan inte bara vara lite glad. Bara känna mig lite nere. Det är antingen eller nästan. Det är svårt att förklara, men jag är väldigt känslosam helt enkelt. 
 
Kanske är det därför musik får mig att känna mig så himla bra. För jag känner allt så himla starkt, det liksom påverkar mig på ett speciellt sätt. Om jag känner rytmen kan jag inte låta bli att följa den typ. 
 
 
 
Samtidigt har jag jättelätt för att ta åt mig av saker jag inte behöver ta åt mig av, just av denna anledning. För att det är så mycket känslor, så att man kan tycka att jag överreagerar. Men jag kan inte riktigt hjälpa det.
 
 
Det är därför det känns så fruktansvärt när man är så nere i skiten att man inte känner längre känslor. För jag har varit där också, och då föredrar jag starka känslor alla dagar i veckan. Det finns inget värre än att känna sig tom.
 
 
Jag kan också ha svårt att kontrollera mina känslor. Blir jag arg så vet folk oftast om det. Är jag ledsen så märks det om jag är bland folk jag litar på. Är jag glad, ja då vet folk om det. Som tur är så är jag glad för det mesta. Men det känns fortfarande skönt att jag kan låta bli att visa det utåt. Att jag kan vara en iskall bitch om det skulle behövas, även om jag skulle brinna på insidan.
 
 
Men det är sån jag är. Det gör mig till mig liksom.
 
 

9. How important you think education is

0
 
Utbildning är viktigt. Men inte så himla viktigt som folk verkar tycka. Det tycker iallafall inte jag. Jag värderar kunskap över betyg.
Betygen är viktiga när du ska söka in till skolor, men inte annars.Sålänge du inte har en massa F kommer en arbetsgivare inte bry sig om du har A eller E i geografi.
 
Men det betyder inte att det är okej att inte bry sig alls. Att inte ta till sig av information. För jag tycker att välutbildade människor är den bästa sortens människor. Människor som har koll på omvärlden. Människor som har lite innanför skallen. Men betyg betyder inte automatiskt att man är smart. Det betyder att man är bra på att memorera fakta.
 
Så utbilding är enligt mig viktigt, men kunskap är ännu viktigare. Men det som är allra minst viktigt är att få det där jävla Aet. Med ett så fucked up betygsystem som vi har så är det verkligen inte värt att stressa över. 
 
 

6. Your views on mainstream music

0
Jag har sagt det innan och jag kan säga det igen, jag älskar all musik. Jag är väldigt öppensinnad när det gäller det mesta. Men det betyder inte att jag inte kan se det negativa med en genre.
 
 
Mainstream musik är något som ändras hela tiden. Tidigt 2000-tal var det poppunk eller ren pop. 2010 tog pop över helt med One Direction och Justin Bieber. Just nu är det EDM, rap eller mer RnB som är trendigt. Igentligen är det väl en blanding av olika genrer. Jag tänker lite The Weeknd, Justin Biebers nya album, Drake osv.
 
Jag gillar viss mainstream musik. Jag tycker The Weeknd är fantastiskt duktig, och jag älskar allt som är lite mer eget och nytänkande. Men all icke-originell RnB/rap har jag tröttnat på. Som Zayns nya låt. Det låter verkligen som att jag hört låten femton gånger innan. Den smälter in med så mycket annat. Det blir så tråkigt i längden. 
 
Likadant med EDM. All EDM musik låter ju nästan likadant. Men i dom genrerna så är Kygo någon jag älskar att lyssna på. För att han var först med att slå igenom stort med tropical house och det verkligen stack ut från mängden.
 
 
 
Men detta förekommer självklart i alla genrer. Det förekommer skitofta i rocken också. Finns hur många band som helst som man knappt kan urskilja från varandra. Men det blir ju lite så. Folk vill tjäna pengar och snor andras fungerande koncept. 
 
 
Jag måste dock ta upp något jag verkligen kan reta mig på. Det är när folk på en gång dissar musik för att det är mainstream. När människor har ett sånt stort behov av att vara speciella och stå ut att dom inte kan lyssna på mainstream musik. Det irriterar mig.
 
 
Men det är lite kort och rörigt om mina åsikter om mainstream musik.
 
 
 
 

2. Something you feel strongly about

0
Jag är en sån där som känner lite för mycket för lite för många olika saker, men en grej är psykisk ohälsa. Eller rättare sagt, självdiagnotiserad psykisk ohälsa.
 
Jag vet inte varför, men det verkligen irriterar ihjäl mig. Jag har haft psykisk ohälsa runt om kring mig mer eller mindre hela mitt liv.
 
När jag var mindre utvecklade min pappa social fobi efter en jobbig händelse, och han kunde inte ens följa med mig på stan utan att få panikångest. Men han har kämpat så jävla hårt, och nu har han i princip jobbat bort det helt. Jag kommer ihåg hur sjukt stolt och glad jag var första gången jag fick med honom på en speedway match. 
 
Min mamma led av ångest och depression senaste åren i sitt liv och det tär på en som fan, även om man bara står bredvid. Man är så hjälplös, det finns inget man kan göra för att hjälpa till mer än att vara där som stöd. 
 
 
Många förstår inte allvaret i det. Att säga att man har social fobi eller är deprimerad är allvarligt. Jag tror inte dom flesta förstår skillnaden mellan att ha dåliga perioder och att vara maniskt depressiv. Det är inget att bara anta att man har.
 
Psykisk ohälsa har blivit så glamofierad, det har blivit något som anses vara trendigt. Det är coolt att ha ångest. Coolt att få panikattacker. För då är man ju en sån där cool tumblr-tjej som bara rebloggar sorgliga quotes och bilder på ärr. När man i själva verket inte alls lider. När det bara är en jävla fasad.
 
 
 
Jag tycker faktiskt det är vidrigt. Det är dags att inse allvaret. Sluta självdiagnotisera er själva för att vara tuffa. Gå till en psykolog. Känner du att du verkligen inte behöver det, att det inte är värt din tid, då kan jag lova dig att du inte har några svåra problem heller. 
 
Alla tonåringar går igenom såna perioder där allt känns jobbigt, men det betyder inte att du har drabbats av en depression. När man ligger inne två veckor i rad, knappt äter, skiter i sin hygien och bara stirrar in i väggen, då kan man börja bli orolig. Men bara för att du mår lite dåligt en dag betyder det inte att du är deprimerad. Nu menar jag inte att man måste bete sig exakt som jag beskrev för att vara deprimerad, inte alls, men det är mer för att visa på att depression är mer än att bara vara ledsen. 
 
 
Sluta tro att psykisk ohälsa är "coolt". Det är tragiskt och påverkar alla man känner. Det är allvar. Men genom att alla självdiagnotiserar sig själva och överdriver så tar ni bort allvaret från det.
 
Dom som verkligen lider och behöver all hjälp dom kan få tas inte på allvar, och det är där det kan gå riktigt jävla illa. 
 
 
 
 
 
 

Att koppla av

0
Jag kan verka som en väldigt avslappnad och lugn person, och det är jag. Bland folk är jag väl ganska lättsam och chill. Men något jag kan ha riktigt svårt för är att koppla av. När jag kommer hem och inte längre blir distraherad  är det är alltid något jag har i tankarna, något jag borde göra eller något annat som gör att jag inte helt kan slappna av. 
 
Det är inte fram mot helgen jag kan göra det, och även då kan det vara svårt. Svårt att varva ner, svårt att komma på andra tankar.
 
Men här nedan tänkte jag ge några tips på hur jag gör för att slappna av och ta det lugnare.
 
 
* Musik. 
 
Det allra enklaste att göra är att bara lägga sig ner på sängen och det enda man gör är att lyssna på musik på högsta volym. Det får mig lugn iallafall, och jag tror nog det har samma effekt på många andra. Att bara vara en stund. Här är några tips på avkopplande låtar.
 
 
* Måla.
 
Jag själv är i grund och botten en väldigt kreativ person, har alltid varit, men det är sällan jag har tid för att vara det nu för tiden. Så att måla eller teckna har blivit något jag verkligen borde ta mer tid till att göra. För det är verkligen avkopplande. Oavsett om det är på fri hand eller en målarbok för vuxna. Det och tända ljus och man verkligen kopplar av helt.
 
 
 
* Bada.
 
Dom dagarna man har lite extra tid är det sjukt skönt att bada. Typ ha i nån skön olja eller badbomb och bara ligga i badet tills man blir helt rynkig. Kanske nån ansiktsmask också. Det känns lite cheesy men att tända några ljus, ha lite musik på och bara ligga i badet är sjukt skönt. Plus att för en sån som mig som går runt och spänner sig så hjälper det till med att göra musklerna lite mjukare.
 
 
 
* Läsa.
 
Vissa gillar inte att läsa, vissa gör. Jag själv älskar att läsa och tycker det är perfekt när man behöver koppla av innan man ska sova till exempel. Om du är en sån som inte älskar att läsa böcker kan du alltid läsa tidningar, lyssna på ljudböcker eller podcasts. 
 
 
 * Promenader.
 
När jag är riktigt stressad eller har ångest så är det nästan ett måste att gå ut. Att få luft och rensa tankarna. Kanske röka en cigarett. Bara komma ut och fly lite för stunden. Helst när det är mörkt, då känns det bäst. Sen när man kommer in igen kan man inte annat än att känna sig lugn.
 
 
 
Typ alla av dom här tipsen är ju uppenbara, men jag hoppas att det har hjälpt någon där ute iallafall!

LGBTQ och tumblr.

0
Jag vill inleda det här inlägget med att klargöra jävligt tydligt att jag inte tycker mindre om NÅGON, oavsett läggning, hudfärg, vad dom identifierar sig som osv. Verkligen inte. Men jag skriver det här för att det fan har gått för långt.
 
 
"CIS-PRIVILIGE" är något jag hör om hela jävla tiden på tumblr. Alla speciella små snöflingor som anser att bara för att jag är heterosexuell och bekväm i könet jag föddes med så räknas inte jag. Jag är ingen speciell liten snöflinga som alla a-sexuella, transsexuella, genderfluid, och vafan det nu heter när man identifierar sig som en helt annan varelse. Typ en planta. 
 
 
 
Detta är ett nytt fenomen, ärligt. LGBTQ communityt har funnit länge, längre än Tumblr existerat. Men tack vare Tumblr har allt överdrivits till det extrema, precis som med allt annat Tumblr får grepp om. 
 
 
 
Det är SJÄLVKLART att alla ska ha samma rättigheter. Straight, gay, bi, trans, whatever. Iallafall enligt mig, och väldigt många andra. Men det som pågår nu är inte alls det. Det som händer nu är att är du straight, då är du inte värd lika mycket som någon som är genderfluid, trans och pansexuell. Alla dessa onödiga stämplar. Precis det man ville undvika från början. Varför måste det finnas en jävla stämpel på varenda människa? Varför måste man skrika ut till omvärlden att man är en speciell liten jävla snöflinga? För det ni är, det är en stereotyp. Ni kanske inte inser det, men när ni kränker och förminskar "cis-personer" så förstärker ni den här stereotypen ännu mer. Det är som att vara en del av Tumblr så måste det vara något speciellt med dig. Antingen måste du ha 23 självdiagnotiserade mentala sjukdomar, eller så måste du vara a-sexuell, eller så måste du vara trans. 
 
 
Sen kan man ju även ta sig en funderare på vilka det är som gör såhär. Inte är det människor över 20 år iallafall. Nej, det är alla barn/unga. Som sitter på Tumblr och klankar ner på alla som inte är minst lika speciella som dom. Säger du till dom att dom överdriver så blir du attackerad på en gång. Du är priviligerad som heterosexuell. Du har ingen talan. Din åsikt är inte lika värdefull. 
 
Men då är min fråga, var det inte vi som var problemet? Vi cis-personer? Borde ni då inte jobba på att skapa en förståelse istället? Istället för att stänga "oss" ute och nedvärdera oss? Vi kommer aldrig kunna bli jämställda om någon hela tiden ska vara över den andra. För det är det som sker. När ni beter er såhär så sätter ni er själva över andra, precis det ni vill motverka. Det blir fel.
 
 
 
Ni är arga på människor ni inte behöver vara arga på. Bara för att jag INTE är homo/bi/trans/pan/whatever betyder det inte att jag är emot er? Tvärtom. Men det får man ALDRIG chansen att säga, för ni bara avvisar en. Jag är ju bara en kränkt cis-person. Men vem är det som är kränkt här igentligen? Vem är det som sitter och blir arg för att någon råkade säga fel "pronoun" dagen efter att du meddelade att du numera vill bli kallad för varg?
 
 
Det här har bara blivit så himla löjligt. Hela den här generationen är alldeles för lättkränkt. Vad har hänt? Det är INTE att folk har slutat ta skit. Du kan fan inte ens öppna munnen utan att bli anklagad för att vara "rude" eller "offensive". 
 
 
Det är självklart ett problem att transpersoner blir mördade av bara den anledningen att dom är trans, att dom blir kränkta osv. Jag försöker verkligen inte förminska problemen Men, ta en titt på tumblr. Hur många av dessa 14-åriga gnällande ungar har dom här problemen? Deras största problem är att någon råkade kalla personen för honom istället för henne när personen i fråga är "genderfluid". Detta har blivit lika irriterande som emos var 2008. Verkligen. 
 
Ni som känner mig vet att jag inte orkar med extremister av någon typ. Radikala feminister, extremistveganer, och ALLA SPECIELLA JÄVLA SNÖFLINGOR PÅ TUMBLR. På riktigt. Sluta vara så jävla lättkränkta, och tjata så jävla mycket om att ni är så himla speciella. För ni är fan motsatsen, ni alla är exakt likadana. Ni har samma behov av att vara så speciella.
 
 
Sen det här eviga tjatet om att "gender is a social construct". NEJ. Du kan identifiera dig hur du vill, men vid födsel tilldelas du genom kromosomer ett kön. Manligt eller kvinnligt. Detta sker hos ALLA arter. Det är inte något samhället har hittat på. Du föds med ett manligt könsorgan, eller ett kvinnligt könsorgan, för att kunna re-producera och föra generna vidare. Jag har full förståelse för att vissa inte trivs i sitt medfödda kön, men det är fortfarande en riktig grej. Inget som framkommit ur samhället. 
 
 
 
Jag hoppas jag blir påhoppad av varenda Tumblr-människa nu. För det bevisar bara min poäng ännu mer. Det stärker mina argument. Så snälla gör det. 
 
 

Att vara öppensinnad.

0
Något jag aldrig förstått mig på är när folk ratar musik för att det inte passar in med deras image. Eller vad dom annars lyssnar på. Hur man kan vara så instängd och fokuserad på att bara lyssna på en enda grej. Jag själv anser mig vara jävligt öppensinnad när det gäller det mesta, inte minst musik. Jag lyssnar nog på varenda genre som finns där ute.
 
Jag kan verkligen inte greppa vad det är man får ut genom att vara inskränkt och bara lyssna på en grej. Är det cred? Bekfräftelse? På vad isåfall? Får man inte ut mycket mer av att lyssna på mer? Jag vet iallafall att jag får det. För jag var likadan i åttan/nian. Skulle bara lyssna på hårda grejer. Allt annat var mesigt. Men nu när jag är äldre och har utvecklats så kan jag ärligt säga att jag kan njuta av all musik. Alla kanske inte kan lyssna på metal, och det är okej. Det är inte det jag pratar om. Man ska självklart lyssna på sånt man tycker om. Men det jag pratar om är sådana människor som inte ens kan ge annat än t. ex. metal en chans. Varför? Vad har du att förlora på det?
 
Grejen med detta är att man blir så dömande. Man stämplar människor efter något så löjligt som vilken musik dom lyssnar på. Sen tar man det steget vidare och bestämmer att "den där människan gillar inte min musik, så den vill jag inte beblanda mig med" och sen går det lite längre och man börjar döma folk efter stilen överlag. Jag tycker bara det är en sån dum grej. Att döma folk. Visst, jag har själv gjort det misstaget, men jag lär mig av mina misstag och försöker att inte göra om det.
 
Att vara öppensinnad är nog en av dom bästa egenskaperna en människa kan ha enligt mig. Att våga möta främmande saker, att prova nya grejer, upptäcka något nytt. Inte döma eller tänka illa om, att skaffa en egen uppfattning.
 
Jag vet inte, jag blir bara så upprörd över sånt här. Den där människan du totalignorerade för att den lyssnade på ett band du inte gillar kanske hade kunnat bli din allra bästa vän. Tänk på det nästa gång du dömer någon utan att ens ha pratat med den innan.
 
 
 
 
 
quote, people, and life-bild

Att leva med ångest

0
Jag brukar inte skriva personliga inlägg särskilt ofta, men jag känner att detta är ett väldigt viktigt inlägg att skriva. Både för mig och för andra. Jag behöver skriva av mig och en del andra behöver kanske behöver få mer förståelse. Skitsamma, here we go.
 
 
Ångest är något ALLA upplever någon gång under sin livstid. Men vissa tvingas dras med det nästan hela tiden, precis som jag.
 
Ångest är reaktioner i nervsystemet, en sorts flyktmekanism, som är till för att få oss att undvika fara. Det sitter kvar sen väldigt långt tillbaka och är en sorts flyktmekanism kan man väl säga. Det är starka känslor av oro och rädsla, men det är väldigt viktigt att tänka på att alla upplever ångest olika. Det är olika starkt för olika människor.
 
En annan viktig sak att vara medveten om är att ångest och panikångest inte är samma sak. Dom hör absolut samman, men det är inte samma sak. En panikångestattack slår till snabbt, intensivt och utan förvarning, och är mycket mer intensiv. Ångesten kan sitta i hela tiden och är mer en känsla av oro och obehag.
 
 
Hur känns det att ha ångest då, kanske ni undrar. Ni alla har säkert känt av den någon gång. Ni vet den där känslan man har inför ett riktigt viktigt prov. När man ska göra något riktigt läskigt.. Den oron och rädslan är ångest. Tänk att känna detta 24/7.
 
Jag kan inte tala för alla, men för mig är det en konstant oro. En känsla av att något är fel, eller kommer gå snett. Hjärtklappning, en klump i magen, svettningar, illamående och yrsel. Ibland darrningar. Jag kan inte styra över min ångest och vissa dagar är den starkare och vissa dagar är den svagare. 
 
Det kanske inte är något man tror om mig, för jag är väldigt bra på att inte visa det utåt. Folk säger att jag är stark, även om jag är motsatsen. Jag skrattar mycket, kanske verkar självsäker och bjuder mycket på mig själv. Mycket beror på människor och situationer omkring mig. När jag är med mina vänner är ångesten i princip borta för stunden, men så fort man säger hejdå och är ensam igen kommer den som en blixt från himlen.
 
För mig har ångesten ingen klar koppling till något, den började dyka upp någon gång i sjuan då jag verkligen inte mådde bra rent allmänt. Och sen dess har den stannat. Men det finns perioder då den försvinner, för stunden. Någon månad eller två i taget. På vinterhalvåret är den alltid värre. För lite solljus, kylan och mörkret påverkar mig mycket. Men däremot så är den mycket bättre på sommaren, då man oftast är fri från stress och mår väldigt bra över lag.
 
 
quote, never give up, and life-bild
 
 
Att leva med detta är inget roligt, men man vänjer sig. För mig är det inget konstigt längre. Visst, det är riktigt jobbigt när den där klumpen i magen kommer från ingenstans och gör tillvaron pissig, och det är skitjobbigt att hela tiden överreagera på obetydliga saker. För att man alltid antar det värsta. Men det är så jag fungerar, och jag kan leva med det. Sen kan det absolut vara svårare för andra att leva med sin ångest, för jag upplever absolut inte min ångest som lika extrem som jag hört andras vara.
 
Men det finns något riktigt jobbigt som ibland kommer med ångesten, och det är panikattackerna. Alla får inte panikattacker, och allas panikattacker är olika. För vissa är dom över på 10 minuter, för vissa sitter dom i en hel timma. Oftast triggas dom av något, men dom kan också dyka upp helt utan förklaring.
 
Under åttan/nian hade jag problem med dessa. Sen försvann dom i och med att mitt mående blev bättre, att jag växte upp och lärde mig hantera livet bättre rent allmänt. Men nu efter att min mamma gick bort har dom kommit tillbaka. Det är så pissigt, och jag önskar verkligen att ingen behöver uppleva det. 
 
För mig börjar det genom att jag får yrsel. Jag känner mig konstig, men jag vet inte hur jag ska förklara det. Men när hjärtat börjar klappa och yrseln kommer förstår jag exakt vad som är påväg att hända. Jag drar åt höger. Det låter skitkonstigt, men min kropp liksom känns som att den inte kan gå åt vänster och om jag går åt höger så svimmar jag. Får jag inte komma ut då eller iallafall få frisk luft så kommer panikattacken som på beställning. Hjärtklappning, panik, svårt att andas, darrningar och illamående. Det är helt enkelt riktigt intensiv rädsla och panik. Dom går över på några minuter, men under dom minutrarna tror jag nästan alltid att jag ska dö. Det är bland det hemskaste jag vet.
 
Och varför berättar jag detta då kanske ni undrar. Jo, för att detta drabbar många utan att dom själva vet vad som händer. För att närstående ska förstå varför deras vänner/familjemedlemmar/whatever gör som dom gör. Senast häromdagen skrämde jag upp mina vänner när vi var ute och åkte bil. 
 
 
 
Men största anledningen till att jag skriver detta inlägget är för att skapa förståelse. För ångest är inget man inbillat sig, eller en överreaktion. Det är på riktigt, och det finns sätt du som anhörig kan göra tillvaron lite lättare.
 
 
 
* Ta situationen på ALLVAR. Säg aldrig att det bara är att rycka upp sig. Det funkar verkligen inte så, många med ångest vet inte ens varför dom har det.
 
* LYSSNA. Det gäller visserligen alltid, men det är viktigt att du lyssnar på vad som sägs och tar till dig. 
 
* TVINGA ALDRIG den drabbade. Om den säger ifrån, att det inte är en bra ide osv, säg då inte "amen kom igen, sluta larva dig". Det kanske känns larvigt för dig, men för någon med ångest är det på fullt allvar.
 
* FINNS DÄR. Det är det allra viktigaste. Du behöver oftast inte göra något annat än att finnas där. Att känna att man har någon man kan lita på i vått och torrt underlättar så himla mycket, det säger jag av egen erfarenhet.
 
 
anxiety, bedroom, and exhale-bild
 
 
Men vad kan man själv göra när ångesten väl är framme? Jag kan bara tala för vad som hjälper mig, men kanske kan det också hjälpa er. Här är några saker jag gör för att komma på andra tankar och koppla bort ångesten för stunden.
 
 
 
 
* Musik. Det har alltid en väldigt stor del av mitt liv, och alltid en sorts terapi. Det är som att man hamnar i en annan värld nästan. Nu låter jag väl nästan som ett psykfall, men att bara ligga och blunda och lyssna på musik är terapi för mig. Alla känslor bara lever ut genom texterna och man känner varenda ton i hela kroppen. Jag känner mig så jävla brinnande och inspirerad till allt när jag lyssnar på musik. Det är lite därför jag gör det nästan hela tiden.
 
* Idoler. Det här kommer låta så jävla töntigt, men det skiter jag ärligt i. För det hjälper. När jag mår som dåligast lyssnar jag på John. För han vet vad han pratar om, han har alltid rätt ord. Lyssna på fina ord från era idoler, det hjälper så jävla mycket. Om det är en låt, ett stycke ur en intervju eller ett inlägg på instagram spelar ingen roll. Det hjälper mig som fan iallafall.
 
* Umgås med bra människor. Bra vänner kan verkligen blåsa bort ångesten på en sekund. Människor som får dig att le, att skratta tills du får ont i magen, som förstår dig 110%, som alltid vill ditt bästa och som gör allt för att du ska må bra. Såna människor är botemedlet mot ångest tror jag.
 
* Måla. Något som blivit väldigt populärt nu den senaste tiden är att måla. Mandalaböcker säljer som smör i solsken, och det är verkligen förståeligt varför. Att bara sätta sig ner med kaffe/te, tända ljus, en filt och en målarbok är bland det mest avkopplande man kan göra enligt mig. All fokus riktas mot 1 sak och det gör en bara så himla avslappnad.
 
* Spela. Något jag gör väldigt ofta, stressad eller ej stressad. Men det är himla roligt, och här riktas ju all fokus mot en enda grej så du hinner inte ens tänka på annat.
 
* Läsa. Samma som tidigare. Fokus på en grej. Men i detta fallet måste jag tycka om boken, för jag har väldigt svårt att behålla fokus annars.
 
* Youtube. Finns det något bättre sätt att slösa bort en hel kväll? Det får verkligen tiden att flyga förbi.
 
* Rida. Detta är inget jag gör längre, men något som verkligen har hjälpt mig är hästlivet. Att bara vara i stallet från morgon till kväll. Det är tufft, men så himla härligt. Finns inget jag saknar mer än att spendera hela kvällar med min Alfons(inte min egen häst, men jag var nog den som tog hand om honom mest i hela stallet om jag ska vara fullt ärlig. Red honom mest gjorde jag också. Hade jag varit rik hade jag köpt honom och gett honom ett lugnt liv borta från ridskolan för längesen.).
 
Om du gillar film och serier skulle jag rekommendera det också, men eftersom jag har sjukt svårt att behålla fokus när jag kollar på serier och film så är det inget jag gör själv. 
 
 
Så. Hur sammanfattar jag detta röriga inlägg? Märks det att jag har svårt för det här med röda trådar? Hoppas iallafall att ni har fått lite mer förståelse. Och att ni tagit lite lärdom av detta. För ångest börjar bli vanligare och vanligare i dagens samhälle, tyvärr. Ha det bra, så får vi se när nästa personliga inlägg kommer. Om det någonsin gör det. Vi hörs iallafall!
 

Kära musiksnobbar

0
Musik är musik, oavsett om du gillar det eller inte. Du har ingen rätt att säga att t.ex. Slipknot inte är musik, men att The Beatles är musik. 
 
 
 
Detta är definitionen av musik:
music; noun
1.
an art of sound in time that expresses ideas and emotions insignificant forms through the elements of rhythm, melody,harmony, and color.
 
Om något stämmer in på det kan det definitivt klassas som musik. Oavsett om det är Justin Bieber eller Metallica. Beethoven eller Kanye West.
 
Det handlar om olika musiköron. Olika toleransnivårer. Olika djup. Olika synsätt. Olika sätt att tolka det på. Tar mig själv som exempel för det är ett bra exempel ärligt talat. Jag älskar all musik. All musik. Jag tycker musik är det bästa sättet att ventilera sina känslor på. Vare sig det är genom sång, bara lyssna eller konserter. Jag lyssnar på allt från The Rolling Stones till Hans Zimmer till Tyler, The Creator till Anthrax. Pop, rap, rock, hårdrock, EDM, metal, punk, indie osv. Men bara för att jag tycker att allt låter bra betyder det inte att alla gör det. Jag har tur som har ett sånt djupt musiköra, att jag gillar allt. Att det finns något jag kan uppskatta i varje genre. Men jag tror att det handlar lite om vad man kan relatera till också. Om du inte har nån ilska eller iallafall lite attityd så tror jag absolut att du kan ha svårt att uppskatta hårdrock och metal.  Jag har alltid haft attityd och haft skinn på näsan, och jag har alltid haft ett litet kli i benen, så jag tycker att släppa loss till hårdrock är bland det roligaste som finns. Hoppa i ett publikhav, headbanga, mosha osv. Men samtidigt älskar jag att bara ligga stilla och drömma till mjuk indiemusik.
 
 
Men det är inte så att man är sämre på något sätt för att man inte älskar all musik, verkligen inte. Det handlar bara om att man kanske inte kan relatera på samma sätt, vilket inte är något dåligt. I vissa fall kanske det till och med bara är bra. Men även om man inte är ett jättestort fan av något bör man fortfarande visa det respekt(oftast). Om din bästa vän älskar, älskar, älskar rap och du hatar det så bör du fortfarande respektera det. Musiken kanske gör hennes dagar, kanske ger henne kraft att orka igenom veckan, och då är det viktigt att du respekterar det och inte slänger ur dig saker som "vilken skit du lyssnar på" och liknande.
(Visst, jag själv kan väl slänga ur mig "fan vad dålig den här låten är" då och då men det är skillnad.)
 
 
 
 
 
Sen har vi ju en händelse som inträffade för ca 5 minuter sen. En kär vän tyckte det var onödigt av hennes vän att lägga pengar på en festivalbiljett när vännen i fråga bara skulle se 4-5 artister. Det blev tjaffs och vännen påpekade att hon bara tyckte det var onödigt för att hon inte kunde något om musik. 
 
För det första: Du kan inte bara anta att någon inte kan något om musik, för det är jävligt dömande. För det andra, sen när handlar priset på en festivalbiljett om musikkunskap?
 
Varför ska folk vara så jävla snobbiga när det gäller musik? Sen när förvandlades musik till något man måste vara 100 upplyst om för att kunna kalla sig musikintresserad? När slutade det vara en konstform alla kan njuta av och började bli en jävla frågesport? Kan inte alla bara få lyssna på det dom gillar? Varför anses vissa band mindre värda än andra? 
 
 
 
 
 
 Det finns andra saker som irriterar mig något förjävligt med musik. Inte själva musiken, utan människorna som lyssnar på den. Har därför gjort en liten lista för att udnerlätta.
 
 
1. Genrenazister.
Människor som lyssnar på endast en enda genre och försvarar den med sitt liv, och förolämpar gärna allt annat som inte passar in i denna genre. T.ex. extrema metalheads.
 
2. Fangirls/boys.
Människor som blir så jävla hyper över ett band att dom glömmer bort själva musiken. Det är bara "åh random sångare" hit eller "åh random gitarrist hit" eller "åh dom är så perfekta omg". Speciellt vanligt hos 5SOS fans, som samtidigt påstår sig vara motsatsen. Ni irriterar mig något syndigt. Om ni är den jobbiga sorten får ni gärna ta åt er. Ni är jobbiga. 
 
3. när människor påstår sig lyssna på något dom inte uppskattar.
Visst, det här är en kluven fråga eftersom man aldrig kan veta säkert. Men ibland är det bara så smärtsamt uppenbart och det irriterar mig som fan av någon nledning. Inte för att det borde göra det, men det gör det. Som återigen detta med 5SOS. 5SOS har försört band som All Time Low, Blink-182 och Nirvana lite grann för mig. För nu har vi alla dessa fd. One Direction fans som helt plötsligt börjat lyssna på alla dessa band och håller på med sina jävla instagramkonton och tumblrbloggar och twitterkonton och ska leka så jävla unika och speciella och grunge och poppunk när det är så jävla genomskinligt allt ihop. Att ni inte trivs med det. Varför gör ni något ni inte trivs med? Visst, jag förstår att dom flesta är i den åldern där dom försöker hitta sig själva, men alltså jävlar vad det går mig på nerverna. Försök hitta något ni njuter av istället för att plåga er själva till att försöka gilla Bring Me The Horizon "för det är tumblr", när man uppenbart kan se att ni inte gillar det. Man ska inte behöva tvinga sig själv att gilla något. När du spelat den där låten för femte gången och det fortfarande inte känns klockrent så är det dags att gå vidare.
(Jag menar absolut inget illa menat mot att ni gillar 5SOS eller One Direction, som jag sa innan, alla uppskattar olika sorters musik)
 
4. Musiksnobbar. Er detta inlägg är riktat mot.
 
Av alla människor inom detta område är det ni som stör mig mest. Ni som tror att ni är överlägsna för att ni lyssnar på Led Zeppelin. Gissa vad? Det gör jag också. Jag och miljontals andra. Ni är inte överlägsna. Ni är precis som alla andra. Ni blir inte bättre människor för att ni lyssnar på en viss sorts musik. Tvärtom. Bara genom att ens tänka den tanken blir ni sämre. För ni menar att bara för att någon inte uppskattar erat favoritband är dom sämre människor. Gissa vad? Dom uppskattar era favoritband lika lite som ni uppskattar deras. Kliv av era höga jävla hästar och kom ner på jorden istället. Min musik är lika mycket musik som all annan musik. Eran musik är lika mycket musik som andras musik. Ni är ärligt talat bara riktigt omogna och ni har helt tappad greppet om vad musik ska vara. Det är inte någon jävla exklusiv klubb som bara fans av viss musik får ta del av. Det handlar om att föra människor samman, inte stöta bort varandra.
 
Enligt mig är musik något som hjälper oss att komma närmare varandra. Jag har fått så många vänner genom musik, över internet och på konserter. Det är något som ger mig en sjuk kraft här i livet och fyller mig med sån energi att det vore egoistiskt av mig att hålla det för mig själv. Jag vill inget annat än att folk ska kunna känna så som jag känner när jag lyssnar på musik. Jag skulle aldrig någonsin kunna säga till någon att han eller hon lyssnar på fel musik. För om dom känner för den musiken som jag gör för min favoritmusik så är det skitbra. För så borde alla få känna.
 
 
Otto Knows på Instagram: "This is Jimmy Martinsson. Hes had cancer three times in different parts of his body and even had to amputate his leg because of it. Last Saturday he was at Summerburst festival in Sweden and said it was the best day of his life.
 
 
Ett band som jag uppskattar men som jag vet att många andra inte uppskattar är Pierce The Veil. Varför jag tar upp dom här nu är för att dom har en låt som heter Hell Above med en jävligt bra textrad.
 
"This is a wasteland, my only retreat."
 
För mig så menar dom inte bara sina egna konserter, det gäller alla konserter. Justin Bieber, Iron Maiden, Pierce The Veil. Det är samma sak. Ett ställe där man kan glömma alla sina bekymmer och där man kan glömma bort den här skithålan till värld för ett tag. Och det är lite så jag känner med musik. Det spelar ingen roll vad det är, men sålänge det får dig att känna dig sådär jävla gränslös och skitbra så räcker det för mig.

Det här med push-up bh

0
Ärligt talat, varför är det här landet så himla besatta av push-up bhar? Mycket fyllning ska det vara, du måste ju ha en klyfta. Du måste ju se sexig ut. Tuttarna ska se så stora ut som möjligt.
 
Handen på hjärtat nu, hur skön är den där jävla bhn igentligen? Den skaver i sidan, trycker ihop tuttarna och skär in i revbenen när man sitter ner.
 
Nae, vet ni vad jag har kommit på? Bygellösa bhar är det skönaste som finns. Naturliga tuttar är det finaste som finns. Jag tycker ärligt talat att naturliga boobs är tusen gånger snyggare än ihoptryckta svettiga tuttar. Och alla tjejer vet hur skönt det är att ta av sig bhn efter en lång dag. Tänk att ha den känslan hela dagen. Det har man med bygellösa bhar. Inget tryck, inget skav. Inga nipples som syns heller för den delen, bara ultimat komfort. Dessutom är ju bygellösa bhar i spets bland det finaste som finns.
 
Dessutom så sitter kläder tusen gånger bättre. Tröjor hänger finare, än jämfört med ett par tuttar som drar ut tröjan och gör att man ser gravid ut. Gör er själva en tjänst och skaffa er åtminstone en bygellös bh. Börja uppskatta era naturliga boobs istället för att klämma ihop dom i en push-up bh. Ni kommer tacka mig. Jag lovar.
 
 

5 Seconds Of Overrated Shit - rant

1
Ber om ursäkt på förhand om du är en 5 Seconds Of Summer fangirl, men då kanske du kan ta in lite av det här och sluta hypea dom så jävla mycket, tack på förhand.
 
 
Detta är en rant. Om du inte tål en rant, klicka bort.
 
 
 
Vart jag än går hör jag om detta jävla band. 5 Seconds Of Summer. Småbrudar som leker poppunk och höjer dom till skyarna. Hör hela tiden om någon jävla Michael som tydligen är det mest perfekta som vandrat på denna jord enligt tidigare nämnda småbrudar. Jag hör den där jävla She Looks So Perfect överallt. Jag ser slagsmål i kommentarer överallt pågrund av att någon inte gillar detta jävla band.
 
Nu kanske ni är många som undrar vilka dessa är. Det är alltså ett "poppunk/punkrock" band från Australien. Det består av 4 killar och är i princip en "tuffare" version av One Direction. Dom la upp klipp på youtube, One Directions managersnubbar tänkte "jävlar vad dom lär sälja". Vilket är precis det dom gjort. Så dom tog med dom på turnè.
 
 
Okej, det första jag vill ha sagt är att detta absolut inte, aldrig någonsin, no fucking way är poppunk. Kan alla få in det i skallen? Okej? Det är inte poppunk. Poppunk var poppis som fan under tidigt 2000-tal. Tänk Green Day, Blink-182, Good Charlotte, Simple Plan. 
 
Sen dog det ner. Nu är det populärt igen. Men det är långt ifrån 5 Seconds Of Summer. När någon nämner genren poppunk idag menas band såsom Knuckle Puck, State Champs, Neck Deep, The Story So Far, The Wonder Years, Real Friends osv. Bara jämför nedanför:
 
 
Om det är något dom är så är det mjuk poprock. Dom är i princip One Direction med gitarrer
 
 
Den andra är att dom är så jävla anti termen pojkband. Vilket är något som dom ofta beskrivs som. Vilket är precis det dom är. Men det förnekar dom, eftersom dom spelar ju sina egna instrument. Då är dom ju inget pojkband. Men snälla förklara då för mig hur det kommer sig att det finns inte ett enda 5SOS fan som finner dom oattraktiva. Det är alltid snack om hur attraktiva dom är. Precis som ett jävla pojkband. Sen det här med att dom har lärt sig spela instrumenten efter dom blev kända. Dom kunde alltså inte sina egna instrument innan dess. 
 
 
 
Faktum är att deras sound är så långt från unikt som man kan komma. Dom är i princip bara en sämre kopia av alla band som samlat inspiration ifrån(Som by the way tydligen är bl.a. Green Day, Blink-182, All Time Low och A DAY TO REMEMBER. SKOJAR DOM MED MIG NU????). Är du 12 år gammal kanske det känns skitballt och grymt coolt att lyssna på 5SOS, men om du har någorlunda koll på den alternativa sidan av musik så vet du att det finns så många bättre band där ute. Gå tillbaka till New Found Glory, för du kommer inte uppskatta 5SOS. Jag garanterar det.
 
Sen förstår jag inte varför dom har så jävla svårt att acceptera att dom spelar pop? Vad är så jävla illa med det? Ett poppunkband öppnar inte för One Direction. No fucking way. Ett poppunkband spelas inte på radion. Sry 5SOS, men ni är mer pop än poppunk.
 
Så för att sammanfatta, dom är i princip One Direction med gitarrer, men om du är 12 år och har lyssnat på radiomusik i hela ditt liv men känner att du vill leka rebell, då kan jag förstå om du lyssnar på dom.
 
 
 
Sen till den delen jag stör mig på mest. Alla deras jävla fans som helt plötsligt är självutnämnda musikexperter som förstår exakt hur musikbranschen fungerar och som absolut kan skilja bra sångröster från dåliga och kan upptäcka minsta lilla röstkorrigering. Jag känner mest NEJ. Som självdiagnotiserad ADD-människa har jag en tendens att sitta uppe länge och läsa på om sånt som intresserar mig. Så jag kan lätt säga att jag vet mer om musik än dom flesta. För jag har suttit och läst sånt som ingen annan orkar läsa. Nu låter jag som dubbelmoralen själv, men jag tror då fan inte att 5SOS fansen har suttit och läst om pitchkorrektion och stabilisering i 2 timmar.
 
Faktum är att det finns en snubbe i 5SOS som kan sjunga. Det är "huvudsångaren" eller vad fan man kan kalla det. Den blonda snubben med läppiercing. Hans röst är okej. Den är stabil och låter bra, men det är ingen Sam Smith. Dom andra borde inte ens få sjunga enligt mig. Deras röster är ju bättre än medelsvensson, men absolut inte bra nog att sälja miljoner skivor.  Kan vi snälla ta och jämföra studioversionen med ett live-framträdande så att jag kan kritisera lite? Tack.
 
 
Det första jag känner rent spontant är att dom har ju helt oblygt kopierat All Time Low när det gäller scennärvaro. Snubben i rutigt försöker sig på att leka Jack Barakat och han som jag nämnde tidigare har snott Alex Gaskarths "leg thing" rakt av.
 
Alla som håller på med musik märker väl direkt att deras "strumming" inte stämmer med musiken? Det är verkligen helt fel. Och trummisen spelar inte heller i takt med musiken. Vilket alltså innebär att musiken är förinspelat, vilket innebär att dom inte ens spelar live. Dom kunde lika gärna lämnat instrumenten hemma, för dom spelar inte ens.. Och vad gäller rösterna hör väl alla som inte är tondöva att något är riktigt jävla fel? Hur kan dessa snubbar bli höjda till skyarna hela tiden? Jo för att småbrudar tycker dom är coola, edgy och snygga. 
 
Jag hör ofta att anledningen till att dom inte låter "lika bra" live är för att dom springer runt en massa. Ska vi ta en titt på ett akustiskt framförande, och sedan jämföra med ett band som springer runt lika mycket? JA JÄVLAR, DET MÅSTE VARA SPRINGET SOM ÄR FELET.
 
 
Kan någon snälla förklara vad fan som hände med snubben längst till vänster? Varför låter dom honom sjunga? Varför? Det är inte fint. Inte det minsta. Han måste ju skrika för att kunna hålla tonen...? Och den mörkhåriga snubben påminner mig om någon i Phineas och Ferb. Ungefär så magisk sångröst har han. Nästan lite Svampbob-vibbar ger han mig.
 
Och här har vi det ultimata beviset på att man inte behöver prestera dåligt live för att man springer runt. Dom gör en jävla snurrjävel, och spelar precis lika bra som innan. Jag garanterar er att det är tusen gånger jobbigare att growla en hel låt än att sjunga. Och Dave ovanför här klarar av att springa, hoppa och snurra samtidigt. Utan att låta sämre. Nej, den ursäkten håller inte längre. Sry 5SOS lovers.
 
 
 
Då har vi klarat ut en del grejer ändå. 5 Seconds Of Summer är inte speciella. Dom har i princip tagit One Directions koncept och slängt in lite instrument som dom inte kan spela. Dom är ungefär lika bra live som min katt. Deras attityd orkar jag inte ens ta upp, men ni ska veta att den är inte något vidare. Okej, kan vi släppa dom nu? Jag vill inte höra om dom mer. Kan ni sluta kommentera deras namn på alla blink-182 klipp på youtube? Kan ni sluta lägga ut bilder på instagram på han som inte kan sjunga, för snygg är han då fan inte. Förlåt om någon tar illa upp nu, men allt jag ville göra var att kolla på musikvideon till I Miss You och allt jag kunde se i kommentarsfältet var "5SOS DID IT BETTER I LUV DEM DEY ARE SO PRETTY" och ja, nu rann bägaren över helt enkelt. Vi avslutar denna klagotext med ett framförande av en 5SOS-låt som faktiskt är talangfullt och bra på riktigt. Tack för mig.
 
 
 
 
 

Ta tag i livet istället för att gnälla.

0
Nu har jag bestämt mig. På riktigt den här gången. Jag SKA gå ner i vikt. Jag har redan gått ner en del i vikt, men nu börjar jag sluta bry mig. Vet inte varför, för jag mår lika dåligt varje gång jag ser mig själv i spegeln. 
 
MEN, nu är de slut på det. Allvarligt talat.
 
 
Jag kommer delvis eller helt utesluta:
* Snabba kolhydrater, dvs. pasta, ris, potatis osv.
* Socker i större mängder. Max 1 gång i månaden.
* Dåliga fetter i för stora mängder.
 
 
MEN, jag räknar kalorierna. Något jag har gjort i snart ett år, men nu blir det striktare. Många tycker att det är ohälsosamt, men samtidigt så är det ju vetenskapligt bevisat att underskott av kalorier = viktnedgång. Det är väl viktigare för mig då jag saknar motivation att träna, så skulle jag inte räkna kalorier skulle det aldrig gå.
 
Har ju redan gått ner en del, exakt hur mycket vet jag inte för att vågar ger mig ångest, men det är tillräckligt för att jag själv ska märka av det. Vissa tröjor sitter inte lika tight, mina knogar och knän är tydligare, jackor blir större än dom var året innan osv. Men nu ska jag gå in för det mer. Räkna kalorierna noggrant. Vill jag äta pizza någon dag, då gäller det att jag håller in på kalorierna tidigare på dagen. Vilket iochförsig inte är något större problem då mina frukostar består av en kopp kaffe.Ibland nån frukt. Bara nån skvätt mjölk i kaffet för att det inte ska vara så blaskigt.
 
Sen äter jag inte förens lunch, och där är det oftast enkelt att dra ner kaloriintaget. Skippa potatisen och ös på med sallad. Svårare än så är det inte. Igentligen är det inte så jävla svårt, det handlar bara om motivationen. Ibland ger jag bara upp helt enkelt.. vilket inte är så asbra. Men nu är sista gången jag börjar om igen. Blir fan förbannad på mig själv alltså.
 
 
Tog den här bilden i vintras/våras. Får se om jag gett upp eller blivit lite slankare tills i vinter.

late night thoughts

0
mår inte bra. oroar mig för mycket. över mig själv. över mitt utseende. över min framtid. över livet över huvud taget. ska det vara såhär? kommer det alltid vara såhär? meningslöst och trist?
 
känns som dagarna bara går på repeat. hittar ingen riktigt mening med allt. det spelar ingen roll om hundra år. om jag får ig på mitt matteprov har ingen betydelse för framtiden. ingen som bryr sig om några år. 
 
folk pratar alltid om meningen med livet. att gifta sig och skaffa barn. skaffa karriär. jag vill inte bli nån jävla medelklass svensson med villa, volvo och vovve. jag vill inte bli nån jävla vd för nått äckligt företag. jag vet inte vad jag vill, och jag blir så jävla stressad av att bara ha ett år kvar innan jag måste fatta beslut som påverkar hela min framtid. vill inte bestämma mig än, vill inte bli vuxen och ta ansvar.
 
 
får ångest av allting. över min kropp. över något klantigt jag gjort på en fest. över min framtid. över hela min existens. jag vet inte om det är normalt att ha en existentiell kris vid 17 års ålder, men det är så det ser ut för tillfället. är rädd för framtiden. rädd för om jag kommer klara mig. rädd för att vantrivas på varenda arbetsplats.
 
 
 
ser vackra tjejer i min ålder med perfekta kroppar och perfekta liv och blir så jävla less när jag jämför med mitt eget. jag vet att det inte är hälsosamt men det är så jävla svårt att låta bli. och samtidigt som jag försöker ändra på det. försöker äta mindre, motionera mer, så blir det bara så fel. till sist skiter jag i allt. för att jag tror inte att det kommer lösa sig i slutändan ändå.
 
 
 
 
brukade vara så kreativ. brukade måla. sitta uppe hela nätter och läsa poesi. skriva ner början till låttexter. men jag har absolut noll motivation. har ingen ork. vill så jävla gärna få ner allt på papper, allt som rör sig i huvudet, men det går bara inte. vet inte varför. tror det är stressen. stressen från skolan. stressen över att hela tiden vara perfekt. inte visa några brister. visar du brister är du svag. du får inte visa dig svag, då kör dom över dig direkt.
 
man ser andra och tänker "dom är inte sådär perfekta, igentligen har dom också svackor". men det hjälper inte. det blir inte bättre av att tänka så. folk snackar skit. vi alla känner säkerligen likadant. vi avundas andras styrka. andras säkerhet. andras lycka. för dom har allt det där medans jag sitter här och har nästintill ingenting. och det känns så jävla hemskt. varför kan inte jag också få det där? det kanske låter som ett egoistiskt tankesätt, men då får det vara så.
 
 
 
 
skulle behöva en paus. från livet, från allt. bara få åka iväg. inte tänka på något. bara vara. utforska. upptäcka. lära mig av mina misstag. inte sitta instängd i en skolbyggnad i halva mitt liv, för att sedan sitta instängd på en arbetsplats resten av livet. när du väl har chansen till att göra det du ville som ung, då har du inte orken. för då ska du snart dö. då finns ingen tid kvar. då är det slut. vad fick du gjort i ditt liv igentligen? vad har du åstadkommit? "how will you be remembered?" 
 
tänker ofta på videon John gjorde. orden han säger håller en sån jävla djup mening. (ärligheten i rösten, den darrar och hakar upp sig. han vet vad han pratar om,och jag vet vad han pratar om.) försöker tänka positivt, men sista delen sitter fastetsad i mitt minne.
 
 
"how will you be remembered?" 
 
jag vet inte. jag tror inte jag kommer bli särskilt ihågkommen. och det är det som skrämmer mig så jävla dant. jag vill inte vara en i mängden. jag vill känna att mitt liv har varit till någon nytta. inte bortslösat och bortglömt.
 
 
 
dagar som dessa kan jag glädjas åt att det finns likasinnade människor. som förstår hur jag tänker. som förstår hur jag känner. spelar roll om dom bor på andra sidan klotet, att dom är 9 år äldre och inte har en aning om att jag ens existerar. för sålänge han gör sin musik, sin poesi och sina texter så vet jag att jag inte är ensam. finner tröst i orden. för han förstår. helt och hållet. som om att vi vore av samma kött och blod. samma art. eller ska man kalla det avart? det låter nästan perverst på något sätt..
 
hur som är jag bara glad över hans existens. utan honom skulle mitt liv se helt annorlunda ut. folk tänker att det är nån simpel jävla kändiscrush och att dom hört allting förut. men dom förstår inte. han är inte bara en kändiscrush. även om han vore 45 år gammal och ful som ett as skulle jag fortfarande värdera honom lika högt. för det är det han säger. det han menar. det han känner. det är det de handlar om. för han är den enda som förstår fullt ut.
 
oavsett hur mycket folk säger att dom förstår så gör dom inte det. 
 
 
 
samtidigt som jag vill planera min framtid och se till att jag lever ett liv utan ekonomiska problem och en trygg tillvaro kan jag inte låta bli att tänka "jag kan lika gärna dö imorgon". jag kan bli påkörd av en bil imorgon, spräcka huvet och dö. utan att ha gjort något för att påverka denna värld. utan att ha lämnat något avtryck. det är dessa tankar som får mig att bara vilja säga "fuck it" och jaga mina drömmar. vilket vi alla borde göra igentligen. men nu måste vi vara realistiska, vi ska förtrycka dessa tankar, för att med såna tankar kommer vi inte komma långt här i livet. 
 
 
 
 
lyssnar på "the kids arent alright" med the offspring. "chances thrown, nothings free, longing for what used to be, still its hard, hard to see, fragile lives, shattered dreams"
 
fyfan vilken bra låt igentligen.
 
hoppas texten blev lika rörigt som mina tankar, så att ingen förstår den. för det är inte meningen. skriver det här för mig själv. för jag har ingen annan stans att skrva den.  
 
 

Saker som irriterat mig ett tag nu

0
* Folk som stoltserar med sina röster på SD. Är ni för nazism, homofobi och patriarkat, visst. Men håll er jävligt långt bort ifrån mig, tack.
 
* Folk som står alldeles för nära en i kön på Ica.
 
* Folk som gnäller när man köper light-läsk. Jag kanske vill ha cancer.
 
* Den där jävla låten "I'm all about that base, bout that base" eller vafan hon nu sjunger.
 
* Sås till lax som är söt och smakar skit.
 
* Att fingrarna blir rynkiga när man badar länge.
 
* Dessa tidiga jävla mornar.
 
* Folk som väser och piper när dom andas.
 
* Människor med riktigt hemsk andedräkt som ska envisas att flåsa en i ansiktet när man pratar med dom.
 
* Barn som inte vet att när man sitter på en full buss håller man käften och respekterar andra.
 
 
 
Blir irriterad bara av att tänka på det.
 

Sea World är djurplågeri.

1
Jag råder er alla att kolla på den här dokumentären, besöka den HÄR hemsidan och skicka iväg det HÄR meddelandet.
  
 
Späckhuggarna på Sea World lider av stress och psykoser. Dom hålls instängda i pooler som är alldeles för små, dom överansträngs fysiskt genom alla shower dom tvingas till varje dag. För att få späckhuggare till Sea World så jagar man dom vilt. Man har oftast ihjäl dom vuxna späckhuggarna för att sedan ta kalvarna. 
 
Deras medellivslängd förkortas något extremt mycket i fångenskap. En vild späckhuggare förväntas leva i ungefär 40-50 år. Medellivsländen för en späckhuggare i fångenskap är 9 år. 37 späckhuggare har mist sina liv innanför Sea Worlds väggar.
 
 
Alla manliga späckhuggare i fångenskap har kollapsade ryggfenor. Detta händer bara mycket stressade valar och endast 1% av ALLA vilda späckhuggare har kollapsade fenor. 1%. Till skillnad mot 100% av späckhuggarna i vattenparker. 
En späckhuggare simmar ungefär 100 mil per dag. Poolerna dom bor i på Sea World är såhär stora.
 
Pågrund av stress, ångest och rastlöshet tuggar många av späckhuggarna på metallstänger och kanter i bassängen, vilket gör att deras tänder går sönder, och pågrund av detta får dom genomgå borrningar ner till roten i sina tänder, utan bedövning. Dessa borrade hål måste sedan spolas ur 3 gånger om dagen i resten av deras liv för att förhindra att bakterier börjar växa.
 
 
Familj är viktigt för späckhuggarna. I det vilda lever dom med 1 upp till 30 andra valar. Vissa späckhuggare stannar med sina mödrar hela livet. I fångenskap delar dom ofta pooler med främlingar som dom inte alls trivs med, och detta resulterar i en hel del slagsmål. En val som dött till följd av detta är Kandu V. Hon krockade med en annan val till följd av ett slagsmål, och en artär i hennes överkäke slets sönder. Detta gjorde att hon sakta under dagen förblödde till döds. Blod sprutades ur blåshålet på hennes huvud och djurparken gjorde inga försök att rädda hennes liv. Dom hade inte ens respekten att istället avliva henne så hon slapp lida. Det tog 45 minuter för Kandu V att dö av blodförlust.
 
 
Nakai, en val som skurit av sin underkäke på en metallplatta när 2 andra valar attackerat honom och han försökte fly.
 
 
 
Späckhuggare är igentligen mycket vänliga djur och det finns bara en enda rapport om en vild späckhuggare som attackerat en människa, i hela världen. Endast en gång har en människa blivit attackerad av en vild späckhuggare. Bara sedan 1991 har tre människor blivit attackerade och dödade av späckhuggare i fångenskap. Många andra har blivit skadade.
 
 
Det är inte bara späckhuggarna på Sea World som mår dåligt. Delfinerna lider av extrem stress pågrund av all närkontakt med människor som dom får varje dag, då Sea World låter besökare simma med delfiner. Denna stress gör att dom inte får någon vila, dom får inte i sig all mat dom behöver och dom kan inte mata sina kalvar. Några delfiner har blivit så sönderstressade att dom försökt ta sig ur poolerna.
 
Poolerna delfinerna bor i är så små att ekon från deras ekolod studsar tillbaka från väggarna mot dom, och detta kan driva delfinerna till psykoser.
 
En vanlig träningsmetod för alla djur på Sea World är att vägra ge dom mat när dom inte det tränaren ber dom om. Detta är ohumant och brutalt.
 
 
 
 
 
Vad ni än gör, besök aldrig Sea World. Stoppa inte pengar i deras fickor. Stötta inte ett företag så grymt och hemskt som Blackstone.
 
Om ni fortfarande känner ett sug efter att bada med delfiner eller se en späckhuggar-show är ni hjärtlösa, hemska människor, och risken finns att jag inte vill ha något med er att göra.
 
Ni kan även lyssna på ett väldigt bra radioprogram där en f.d späckhuggartränare från Sea World berättar om sina erfarenheter och bekräftar att Sea World inte tar så bra hand om sina djur som dom själva påstår.
 
Programmet är ca 45 minuter långt, men VÄLDIGT bra och väldigt viktigt.
 
Former Orca Trainer For Seaworld Condemns Its Practises

Tidigare inlägg