Att leva med ångest

0
Jag brukar inte skriva personliga inlägg särskilt ofta, men jag känner att detta är ett väldigt viktigt inlägg att skriva. Både för mig och för andra. Jag behöver skriva av mig och en del andra behöver kanske behöver få mer förståelse. Skitsamma, here we go.
 
 
Ångest är något ALLA upplever någon gång under sin livstid. Men vissa tvingas dras med det nästan hela tiden, precis som jag.
 
Ångest är reaktioner i nervsystemet, en sorts flyktmekanism, som är till för att få oss att undvika fara. Det sitter kvar sen väldigt långt tillbaka och är en sorts flyktmekanism kan man väl säga. Det är starka känslor av oro och rädsla, men det är väldigt viktigt att tänka på att alla upplever ångest olika. Det är olika starkt för olika människor.
 
En annan viktig sak att vara medveten om är att ångest och panikångest inte är samma sak. Dom hör absolut samman, men det är inte samma sak. En panikångestattack slår till snabbt, intensivt och utan förvarning, och är mycket mer intensiv. Ångesten kan sitta i hela tiden och är mer en känsla av oro och obehag.
 
 
Hur känns det att ha ångest då, kanske ni undrar. Ni alla har säkert känt av den någon gång. Ni vet den där känslan man har inför ett riktigt viktigt prov. När man ska göra något riktigt läskigt.. Den oron och rädslan är ångest. Tänk att känna detta 24/7.
 
Jag kan inte tala för alla, men för mig är det en konstant oro. En känsla av att något är fel, eller kommer gå snett. Hjärtklappning, en klump i magen, svettningar, illamående och yrsel. Ibland darrningar. Jag kan inte styra över min ångest och vissa dagar är den starkare och vissa dagar är den svagare. 
 
Det kanske inte är något man tror om mig, för jag är väldigt bra på att inte visa det utåt. Folk säger att jag är stark, även om jag är motsatsen. Jag skrattar mycket, kanske verkar självsäker och bjuder mycket på mig själv. Mycket beror på människor och situationer omkring mig. När jag är med mina vänner är ångesten i princip borta för stunden, men så fort man säger hejdå och är ensam igen kommer den som en blixt från himlen.
 
För mig har ångesten ingen klar koppling till något, den började dyka upp någon gång i sjuan då jag verkligen inte mådde bra rent allmänt. Och sen dess har den stannat. Men det finns perioder då den försvinner, för stunden. Någon månad eller två i taget. På vinterhalvåret är den alltid värre. För lite solljus, kylan och mörkret påverkar mig mycket. Men däremot så är den mycket bättre på sommaren, då man oftast är fri från stress och mår väldigt bra över lag.
 
 
quote, never give up, and life-bild
 
 
Att leva med detta är inget roligt, men man vänjer sig. För mig är det inget konstigt längre. Visst, det är riktigt jobbigt när den där klumpen i magen kommer från ingenstans och gör tillvaron pissig, och det är skitjobbigt att hela tiden överreagera på obetydliga saker. För att man alltid antar det värsta. Men det är så jag fungerar, och jag kan leva med det. Sen kan det absolut vara svårare för andra att leva med sin ångest, för jag upplever absolut inte min ångest som lika extrem som jag hört andras vara.
 
Men det finns något riktigt jobbigt som ibland kommer med ångesten, och det är panikattackerna. Alla får inte panikattacker, och allas panikattacker är olika. För vissa är dom över på 10 minuter, för vissa sitter dom i en hel timma. Oftast triggas dom av något, men dom kan också dyka upp helt utan förklaring.
 
Under åttan/nian hade jag problem med dessa. Sen försvann dom i och med att mitt mående blev bättre, att jag växte upp och lärde mig hantera livet bättre rent allmänt. Men nu efter att min mamma gick bort har dom kommit tillbaka. Det är så pissigt, och jag önskar verkligen att ingen behöver uppleva det. 
 
För mig börjar det genom att jag får yrsel. Jag känner mig konstig, men jag vet inte hur jag ska förklara det. Men när hjärtat börjar klappa och yrseln kommer förstår jag exakt vad som är påväg att hända. Jag drar åt höger. Det låter skitkonstigt, men min kropp liksom känns som att den inte kan gå åt vänster och om jag går åt höger så svimmar jag. Får jag inte komma ut då eller iallafall få frisk luft så kommer panikattacken som på beställning. Hjärtklappning, panik, svårt att andas, darrningar och illamående. Det är helt enkelt riktigt intensiv rädsla och panik. Dom går över på några minuter, men under dom minutrarna tror jag nästan alltid att jag ska dö. Det är bland det hemskaste jag vet.
 
Och varför berättar jag detta då kanske ni undrar. Jo, för att detta drabbar många utan att dom själva vet vad som händer. För att närstående ska förstå varför deras vänner/familjemedlemmar/whatever gör som dom gör. Senast häromdagen skrämde jag upp mina vänner när vi var ute och åkte bil. 
 
 
 
Men största anledningen till att jag skriver detta inlägget är för att skapa förståelse. För ångest är inget man inbillat sig, eller en överreaktion. Det är på riktigt, och det finns sätt du som anhörig kan göra tillvaron lite lättare.
 
 
 
* Ta situationen på ALLVAR. Säg aldrig att det bara är att rycka upp sig. Det funkar verkligen inte så, många med ångest vet inte ens varför dom har det.
 
* LYSSNA. Det gäller visserligen alltid, men det är viktigt att du lyssnar på vad som sägs och tar till dig. 
 
* TVINGA ALDRIG den drabbade. Om den säger ifrån, att det inte är en bra ide osv, säg då inte "amen kom igen, sluta larva dig". Det kanske känns larvigt för dig, men för någon med ångest är det på fullt allvar.
 
* FINNS DÄR. Det är det allra viktigaste. Du behöver oftast inte göra något annat än att finnas där. Att känna att man har någon man kan lita på i vått och torrt underlättar så himla mycket, det säger jag av egen erfarenhet.
 
 
anxiety, bedroom, and exhale-bild
 
 
Men vad kan man själv göra när ångesten väl är framme? Jag kan bara tala för vad som hjälper mig, men kanske kan det också hjälpa er. Här är några saker jag gör för att komma på andra tankar och koppla bort ångesten för stunden.
 
 
 
 
* Musik. Det har alltid en väldigt stor del av mitt liv, och alltid en sorts terapi. Det är som att man hamnar i en annan värld nästan. Nu låter jag väl nästan som ett psykfall, men att bara ligga och blunda och lyssna på musik är terapi för mig. Alla känslor bara lever ut genom texterna och man känner varenda ton i hela kroppen. Jag känner mig så jävla brinnande och inspirerad till allt när jag lyssnar på musik. Det är lite därför jag gör det nästan hela tiden.
 
* Idoler. Det här kommer låta så jävla töntigt, men det skiter jag ärligt i. För det hjälper. När jag mår som dåligast lyssnar jag på John. För han vet vad han pratar om, han har alltid rätt ord. Lyssna på fina ord från era idoler, det hjälper så jävla mycket. Om det är en låt, ett stycke ur en intervju eller ett inlägg på instagram spelar ingen roll. Det hjälper mig som fan iallafall.
 
* Umgås med bra människor. Bra vänner kan verkligen blåsa bort ångesten på en sekund. Människor som får dig att le, att skratta tills du får ont i magen, som förstår dig 110%, som alltid vill ditt bästa och som gör allt för att du ska må bra. Såna människor är botemedlet mot ångest tror jag.
 
* Måla. Något som blivit väldigt populärt nu den senaste tiden är att måla. Mandalaböcker säljer som smör i solsken, och det är verkligen förståeligt varför. Att bara sätta sig ner med kaffe/te, tända ljus, en filt och en målarbok är bland det mest avkopplande man kan göra enligt mig. All fokus riktas mot 1 sak och det gör en bara så himla avslappnad.
 
* Spela. Något jag gör väldigt ofta, stressad eller ej stressad. Men det är himla roligt, och här riktas ju all fokus mot en enda grej så du hinner inte ens tänka på annat.
 
* Läsa. Samma som tidigare. Fokus på en grej. Men i detta fallet måste jag tycka om boken, för jag har väldigt svårt att behålla fokus annars.
 
* Youtube. Finns det något bättre sätt att slösa bort en hel kväll? Det får verkligen tiden att flyga förbi.
 
* Rida. Detta är inget jag gör längre, men något som verkligen har hjälpt mig är hästlivet. Att bara vara i stallet från morgon till kväll. Det är tufft, men så himla härligt. Finns inget jag saknar mer än att spendera hela kvällar med min Alfons(inte min egen häst, men jag var nog den som tog hand om honom mest i hela stallet om jag ska vara fullt ärlig. Red honom mest gjorde jag också. Hade jag varit rik hade jag köpt honom och gett honom ett lugnt liv borta från ridskolan för längesen.).
 
Om du gillar film och serier skulle jag rekommendera det också, men eftersom jag har sjukt svårt att behålla fokus när jag kollar på serier och film så är det inget jag gör själv. 
 
 
Så. Hur sammanfattar jag detta röriga inlägg? Märks det att jag har svårt för det här med röda trådar? Hoppas iallafall att ni har fått lite mer förståelse. Och att ni tagit lite lärdom av detta. För ångest börjar bli vanligare och vanligare i dagens samhälle, tyvärr. Ha det bra, så får vi se när nästa personliga inlägg kommer. Om det någonsin gör det. Vi hörs iallafall!
 





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?

Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo